Mobbning

Jag tycker det är så himla synd, att det ska vara så svårt att inte acceptera mobbning på skolor. I detta fall som jag länkar till, får man uppfattningen av skolan att de tyckte pojken fick skylla sig själv. Han var ju konstig och provocerande. Det säger ju egentligen att det är okej att vardags-puttas, slåss, retas och kränka varandra. "det är ju sånt tjejer och killar gör". Det är en oroväckande inställning och jag hoppas att allt fler skolor satsar på en nolltollerans mot våld och kränkningar!

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/mans-pappa-startade-en-fond-pa-natet

Skolan...

Just nu läser jag en kurs om barn och ungdomar som utmanar skolan. En viss kurslitteratur fick mig att fundera kring hur skolan egentligen fungerar samt att det finns så mycket dubbla budskap och dolda fostransdiscipliner inom skolan.

Under valrörelsen 2006 samt nu 2010 gick den borgerliga alliansen till val bl.a. på ordning och reda i skolan. Även lärarnas båda fackförbund har efterfrågat större befogenheter för lärare att exempelvis beslagta föremål från elever. Målet är trygghet och arbetsro i skolan.

Begreppet trygghet används både i skolans styrdokument, i skoldebatten och i den vardagliga sociala praktiken. Jag vill därmed citera Bartholdsson, Å. (Med Facit i hand, 2007):

"När trygghet betonas som den absoluta förutsättningen för ordning slår disciplinering här följe med omsorg. Trygghet och arbetsro är ett begreppspar som ersätter ordning och reda. Disciplin motiveras inom ramen för denna diskurs med ett behov av trygghet. Underordning och anpassning beskrivs i termer av arbetsro." (s.27)

Skolan har en socialiseringsprocess som går ut på att de vuxna (lärare) har tolkningsföreträde för vad som ses som normalt och barnen (eleverna) ses som ett ständigt förbättringsprojekt.

Som jag förstår det så råder det en konflikt i skolan, då aspekten att elever ska få höras och synas krockar med föreställningen om att elever ska sitta tysta och lyssna. Detta försöker regeringen och fackförbunden åtgärda med att öka disciplinen i klassrummet och hävda att det är för elevernas egen trygghet, att de ska få arbetsro.

Vad jag inte kan förstå är varför det alltid är elevernas fel när skolan inte fungerar som den ska? När vi pratar om skolan "förr" så menar man att den blivit bättre idag. Men problemet med skolan idag är tydligen stökiga elever på grund av att lärare inte får ta av eleverna kepsarna. Att kunna beslagta elevernas saker blir särskilt konstigt om man ser till vad som definieras som våld i nära relationer, då just undanhållande av materiella ting kan ses som misshandel ifall det skapar oro och rädsla.

Dessutom framkommer det i debatten att vissa lärare känner sig bakbundna, då elever idag kan anmäla sin lärare som försöker skapa ordning. Eleverna tycks upplevas som ett hot som får mer och mer makt, som de såklart kommer att missbruka då de inte är "fulländade" människor.

När ska politiker och skolan inse att det är skolan som organisation som det är fel på? Det är skolans normaliseringsprocesser som gör att vi tror oss ha stökiga, svaga och auktoritetsproblematiska elever. Det är i alla fall en av många aspekter som jag tycker det är värt att beakta, när man diskuterar skolans arbetsmiljö.

Nää, jag är inte bitter ;-P

Bemöta barn?

Var på en konferens i måndags som hade Temat Att möta och att bemöta barn. Det var Bris, friends och Rädda barnen som arrangerat denna konferes för att lansera Östergötlands Barnrättsdag. Jättebra tänkte jag, här får jag möta människor som träffar unga varje dag och som säkerligen har mycket att säga om barns inflytande och hur man ska bemöta dem.

Det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Föreläsarna var jättebra. Det var en kvinna som föreläste om mobbning och vad som stod i lagen om detta, samt hur detta kunde problematiseras med skolan. Därefter var det en kvinna som föreläste om Barn som konsumenter. Den var jätteintressant och diskuterade huruvida vi ser på barn utifrån olika idealtyper av barndom. Staten vill skydda barnet från reklam etc, för de utgår från en idealbild som går ut på att en riktig barndom är oskuldsfull, leka med kottar och barnen i bullerbyn. Medan marknaden utgår från en bild av att barnet är kompetent, kan avgöra vad som är reklam och inte, samt är kritiska och svårimponerade. Dessa två idealbilder är båda extrema och stämmer inte överens med dagens barndom.

I vilket fall så var det slutligen en paneldebatt, där dels kommunens ungdomsombud satt med, En rektor som vänt en botten skola till toppen, och en annan herre jag inte har en aning om vem det var. Här skulle det tydligen diskuteras hur man ska se på barn...naiva eller kompetenta? Står lagen för långt bort från verkligheten? Det framkom en massa konstiga saker, det pratades om mobiler, märken på kläder hur viktigt materiella saker är. Ungdomsombuden berättade historier om sina kusiner och menade att barn vill ha uppmärksamhet. Rektorn pratade om att han gav en födelsedagspresent till alla elever som skötte sig. Publiken räckte upp handen och undrade om skoluniform skulle kunna lösa problemen? om man förbjöd mobiler då?

Själv satt jag bara och kokade. Här satt socialtjänstarbetare, fritidsledare, lärare etc. Och inte en enda av dem, påpekade att man kanske skulle ha en dialog med barnen själva? Kanske de har något att säga. Kan protester i skolan bero på att vuxna sällan lyssnar?! Till slut påpekade jag själv för dem att det var konstigt att vi satt där och diskuterade huruvida barn är kompetenta eller ej. När många barn/unga inte ens har en aning om att barnkonventionen finns och vi sällan ger dem information om vad som berör dem. Då blev det helt tyst i salen och sedan räckte en upp handen och sa; "Men jag tänkte på en sak med skoluniform..."

Ska dessa människor möta barn? Suck...

Vad är det som är normalt?

Jag slutar aldrig förundras över hur vi låter oss styras av olika normer och stereotyper vi har på omvärlden. Normer är de oskrivna regler som vi skapar och sedan går efter utan att tänka på varför. Exemplevis: att ta av sig skorna inomhus, eller att man inte tittar på varandra när man står i en hiss.

"Tankefigurer, schabloner och stereotyper är ungefär samma sak. De styr vårt tänkande så att vi upplever att de bekräftas trots att verkligheten är betydligt mer nyanserad och mångsidig eller kanske till och med inte alls överensstämmer med den stereotypa bilden" (Maria Hedlin, 2006, jämställdhet)

Stereotyper skapar vi ofta kring de människor vi tänker på. (ex: alla vet ju att norrlänningar, pratar segt, snusar och åker skoter. Eller att blonda tjejer med silikon är korkade ;) ) När normer och stereotyper bryts kan det bli mycket konstigt eller så bara ignorerar vi det.

Exempelvis; har en idrottslärare en uppfattning om att tjejers självförtroende måste stärkas för att våga spela fotboll, kanske han missar att det är ett antal tjejer i klassen som är jättebra på fotboll. Eller så kan det bli pinsamt när du automatiskt frågar en homosexuell killkompis om smakråd till inredningen och du får till svar "Tror du att alla bögar är bra på inredning?!"

Så nästa gång du känner i kroppen att något känns fel, innan du påpekar att andra människor inte är riktigt kloka, fundera först över vad det är för fördomar, stereotyper och normer som du har? För vem kan säga vad som är normalt egentligen?

Generationskrock?

Idag fick jag vara med om ett fenomen som verkligen fick igång mina tankar kring, beteende och sociala regler.

Jag och en vän cyklade genom stan i sakta mak. Efter ett övergångställe gick det en hel del människor på gatan och jag stannade upp och balanserande på min cykel framför ett par som jag väntade på skulle gå förbi. Plötsligt stannade kvinnan och stirrade på mig och sa "Stig av cykeln, det är faktiskt gångbana här!" med en mycket irriterad ton. Jag blev lite smått överraskad och började försöka cykla förbi dem.

Till min förvåning så började mannen i paret att backa och steg bakåt och siktade mot min cykel. Som om han ville visa att, Här minsann vill jag gå och du kommer cykla på mig. Det slutade med att jag bara flinade och skakade på huvudet och cyklade vidare. Hur kan man tolka denna situation?

Jag skulle kunna tolka detta som en typisk situation där olika generationer kolliderar. Där den äldre känner ett ansvar att uppfostra de bångstyriga ungdomarna som inte kan cykla ordentligt. Alltså ett ytterligare tecken på den hegenomiska maktens kontroll över de sociala reglerna, eller vuxnas syn på trafikvettet med andra ord.

Men jag kan också se detta som en situation där kommunikationen brister mellan några människor. Det kan mycket väl vara så att kvinnan var rädd att jag faktiskt skulle köra på henne och hennes man, de kunde ju inte veta att jag sett dem, stannat och väntat på dem.

Vi är ju inte särskilt bra på att uttrycka våra känslor, utan faller lättare på att ställa krav. Hon gav en befallning, som snarare skapade ett motstånd hos mig. Mannen försökte sätta dit mig med hjälp av en kroppslig demonstration vilket skapade en frustration hos mig istället.

Kvinnans avsikt blev inte uppfylld, jag hoppade inte av cykeln och kommer kanske inte göra det i framtiden heller, möjligtvis kommer jag hoppa av cykeln nästa gång jag ser henne. ;)

Hur hade man kunnat lösa denna situation på ett bättre sätt? Hur hade man kunnat få mig som cyklande yngling att hoppa av cykeln, utan våld? har du förslag?

Spola!

Nu kommer en sånhär typisk blogg-fundering. Varför spolar inte visst folk på offentlig toalett?

Varför jag undrar är för att jag vid två tillfällen under samma dag gick på en offentlig toalett och båda gångerna hade någon glömt att spola. Äckligt! Detta var på ett universitet, så hur kan pigga, unga studenter vara så glömsk?

Hade det varit på ålderdomshem hade jag förstått. Där finns det många faktorer som påverkar, inte bara dåligt minne, utan också för att äldre generationer har det sparsamma i sig. Man ska spara på allt, särskilt vattnet i toaletten. :)

Men på Universitet finns det väl inga sådana faktorer? Vad tror ni, är studenter glömska? Eller är det bara så att man "skiter" i det ;) haha

Jag bara undrar...

Ondska?

Idag fick jag en klurig fråga av min mammas morbror: "Vad kommer egentligen ondskan från i världen?" Som jag förstår det, alltså vad grundar sig ondskan i?

Detta var så klurigt att jag fick ta min sambo till hjälp som förnärvarande läser till Lärare i Filosofi. Han gav som förslag att Descartes har en viss syn på detta med ondska.

Descartes menar att vara en människa, innebär det fria valet. Därmed är Ondskan ett nödvändigt ont utav den fria viljan. Tar vi bort ondskan så tar vi också bort vår frihet till våra egna val. (Nordin, filosofins historia)

Detta var ett sätt man kan se på ondskan. Jag hoppas att jag förstått det rätt. Har du någon annan synvinkel på vad ondskan egentligen kommer ifrån?

Fundering

För att visa, att man inte alls blev rädd när man hoppade till, kan man hoppa upp och ner ett par tre gånger liksom för att motionera sig.
Nalle Puh - A.A. Milne

Hittade här ett citat av nalle Puh, som faktiskt beskriver hur man kan rädda ansiktet, som jag skrivit om i tidigare inlägg. Lite småkul tyckte jag.

Bilden på min katt har jag lagt upp för att det just idag skulle kännas ganska skönt att kunna krypa upp i en påse och bara ligga där inne och mysa. Men så blir det inte idag, jag har en massa annat jag behöver göra. Eller rättare sagt, jag väljer att göra annat idag. hehe, jag har läst i en bok att man bör undvika negativa ord, som Måste, ska, borde och istället använda vill, väljer etc. Det funkar faktiskt ganska bra. Att säga; "Jag väljer att tvätta tvätten idag" gör att det känns lättare att börja tvätta, än att säga "Jag måste tvätta idag". Tänk vad ord kan betyda mycket!

Varför blogga?

Analyserade just en artikel om Foki och varför tjejer regerar bloggar, till en uppgift på kursen ungdomskulturer.
(http://www.aftonbladet.se/wendela/article6047403.ab)

Frågan jag ställer mig är: Varför bloggar man egentligen?

Enligt Simon Lindgren i artikeln, så kan ungas dragning till bloggandet förklaras med identitetskapande. Man får bekräftelse genom kommentarer och länkar till sin blogg. Man kan också se det som ett forum där man får skapa sin egen berättelse om sig själv, antingen fiktiv eller verklig.

Varför bloggar du? Eller varför bloggar inte du?