Vad är det som är normalt?

Jag slutar aldrig förundras över hur vi låter oss styras av olika normer och stereotyper vi har på omvärlden. Normer är de oskrivna regler som vi skapar och sedan går efter utan att tänka på varför. Exemplevis: att ta av sig skorna inomhus, eller att man inte tittar på varandra när man står i en hiss.

"Tankefigurer, schabloner och stereotyper är ungefär samma sak. De styr vårt tänkande så att vi upplever att de bekräftas trots att verkligheten är betydligt mer nyanserad och mångsidig eller kanske till och med inte alls överensstämmer med den stereotypa bilden" (Maria Hedlin, 2006, jämställdhet)

Stereotyper skapar vi ofta kring de människor vi tänker på. (ex: alla vet ju att norrlänningar, pratar segt, snusar och åker skoter. Eller att blonda tjejer med silikon är korkade ;) ) När normer och stereotyper bryts kan det bli mycket konstigt eller så bara ignorerar vi det.

Exempelvis; har en idrottslärare en uppfattning om att tjejers självförtroende måste stärkas för att våga spela fotboll, kanske han missar att det är ett antal tjejer i klassen som är jättebra på fotboll. Eller så kan det bli pinsamt när du automatiskt frågar en homosexuell killkompis om smakråd till inredningen och du får till svar "Tror du att alla bögar är bra på inredning?!"

Så nästa gång du känner i kroppen att något känns fel, innan du påpekar att andra människor inte är riktigt kloka, fundera först över vad det är för fördomar, stereotyper och normer som du har? För vem kan säga vad som är normalt egentligen?

Generationskrock?

Idag fick jag vara med om ett fenomen som verkligen fick igång mina tankar kring, beteende och sociala regler.

Jag och en vän cyklade genom stan i sakta mak. Efter ett övergångställe gick det en hel del människor på gatan och jag stannade upp och balanserande på min cykel framför ett par som jag väntade på skulle gå förbi. Plötsligt stannade kvinnan och stirrade på mig och sa "Stig av cykeln, det är faktiskt gångbana här!" med en mycket irriterad ton. Jag blev lite smått överraskad och började försöka cykla förbi dem.

Till min förvåning så började mannen i paret att backa och steg bakåt och siktade mot min cykel. Som om han ville visa att, Här minsann vill jag gå och du kommer cykla på mig. Det slutade med att jag bara flinade och skakade på huvudet och cyklade vidare. Hur kan man tolka denna situation?

Jag skulle kunna tolka detta som en typisk situation där olika generationer kolliderar. Där den äldre känner ett ansvar att uppfostra de bångstyriga ungdomarna som inte kan cykla ordentligt. Alltså ett ytterligare tecken på den hegenomiska maktens kontroll över de sociala reglerna, eller vuxnas syn på trafikvettet med andra ord.

Men jag kan också se detta som en situation där kommunikationen brister mellan några människor. Det kan mycket väl vara så att kvinnan var rädd att jag faktiskt skulle köra på henne och hennes man, de kunde ju inte veta att jag sett dem, stannat och väntat på dem.

Vi är ju inte särskilt bra på att uttrycka våra känslor, utan faller lättare på att ställa krav. Hon gav en befallning, som snarare skapade ett motstånd hos mig. Mannen försökte sätta dit mig med hjälp av en kroppslig demonstration vilket skapade en frustration hos mig istället.

Kvinnans avsikt blev inte uppfylld, jag hoppade inte av cykeln och kommer kanske inte göra det i framtiden heller, möjligtvis kommer jag hoppa av cykeln nästa gång jag ser henne. ;)

Hur hade man kunnat lösa denna situation på ett bättre sätt? Hur hade man kunnat få mig som cyklande yngling att hoppa av cykeln, utan våld? har du förslag?

Ojjdå....

Här var det längesedan jag skrev ser jag. Ibland blir det ju bara så, har haft fullt upp med mina kurser de senaste veckorna, men jag hoppas att det snart ska lugna ned sig så att jag kan skriva lite mer klurigheter här.

Har ni något förslag på vad ni själva tycker är kul att diskutera eller filosofera kring, så får ni gärna tipsa!

Mvh Linnéa